Srebrenica/Prijedor
Satt precis och kolla på detta klipp
http://svtplay.se/t/152228/varldens_handelser
Och trots att jag har hört historien och sett bilderna/videon flera gånger kommer tårarna varje gång. Fast inte på grund av att man blir ledsen längre, även om man blir det, utan på grund av ilkan och hatet som jag känner mot dem som gjorde det..
VARFÖR?
Vad trodde dem att de skulle tjäna på att brutalt mörda oskyldiga människor???
Hatar denna känsla av ilska och hat och vill egentligen inte känna den men jag kan inte hjälpa det. Jag har själv varit i Srebrenica under en av massbegravningarna för några år sen och ryser varje gång jag tänker på det, kan fortfarande se bilden av mammor, systrar, fruar och döttrar som begraver sina nära och kära, som dem fortfarande hade haft vid sin sida om inte sjuka människorna hade funnits och om FN hade tagit en ställnig emot dem. Jag vägrar att tro att FN soldaterna var så dumma och gick med på vad dem beordrades att göra, tror innerst inne bara att de inte orkade bry sig. Brutalt men ärligt!
Sen att staden jag kommer ifrån istort sett har samma historia gör det värre. Snacket om Srebrenica är för nära hem, känslorna man har om Prijedor och allt som har hänt där. Jag har kusiner, vänner och bekanta som har förlorat sina pappor, morbröder och söner. ALLA i Bosnien känner någon som har förlorat någon, och det är läskigt, att våra barn kommer läsa historien om Bosnien i sina historieböcker men att vi sedan kommer att kunna berätta själva också. Många av oss förtränger vår sorliga barndom och landets historia men det har verkligen hänt och för inte så länge sen heller.
Vi kanske kan förlåta men vi kan aldrig glömma, vi lider med dem som har förlorat någon men är för evigt tacksamma för dem vi har kvar.
R.I.P
Kommentarer
Satt precis och kolla på detta klipp
http://svtplay.se/t/152228/varldens_handelser
Och trots att jag har hört historien och sett bilderna/videon flera gånger kommer tårarna varje gång. Fast inte på grund av att man blir ledsen längre, även om man blir det, utan på grund av ilkan och hatet som jag känner mot dem som gjorde det..
VARFÖR?
Vad trodde dem att de skulle tjäna på att brutalt mörda oskyldiga människor???
Hatar denna känsla av ilska och hat och vill egentligen inte känna den men jag kan inte hjälpa det. Jag har själv varit i Srebrenica under en av massbegravningarna för några år sen och ryser varje gång jag tänker på det, kan fortfarande se bilden av mammor, systrar, fruar och döttrar som begraver sina nära och kära, som dem fortfarande hade haft vid sin sida om inte sjuka människorna hade funnits och om FN hade tagit en ställnig emot dem. Jag vägrar att tro att FN soldaterna var så dumma och gick med på vad dem beordrades att göra, tror innerst inne bara att de inte orkade bry sig. Brutalt men ärligt!
Sen att staden jag kommer ifrån istort sett har samma historia gör det värre. Snacket om Srebrenica är för nära hem, känslorna man har om Prijedor och allt som har hänt där. Jag har kusiner, vänner och bekanta som har förlorat sina pappor, morbröder och söner. ALLA i Bosnien känner någon som har förlorat någon, och det är läskigt, att våra barn kommer läsa historien om Bosnien i sina historieböcker men att vi sedan kommer att kunna berätta själva också. Många av oss förtränger vår sorliga barndom och landets historia men det har verkligen hänt och för inte så länge sen heller.
Vi kanske kan förlåta men vi kan aldrig glömma, vi lider med dem som har förlorat någon men är för evigt tacksamma för dem vi har kvar.
R.I.P http://svtplay.se/t/152228/varldens_handelser
Och trots att jag har hört historien och sett bilderna/videon flera gånger kommer tårarna varje gång. Fast inte på grund av att man blir ledsen längre, även om man blir det, utan på grund av ilkan och hatet som jag känner mot dem som gjorde det..
VARFÖR?
Vad trodde dem att de skulle tjäna på att brutalt mörda oskyldiga människor???
Hatar denna känsla av ilska och hat och vill egentligen inte känna den men jag kan inte hjälpa det. Jag har själv varit i Srebrenica under en av massbegravningarna för några år sen och ryser varje gång jag tänker på det, kan fortfarande se bilden av mammor, systrar, fruar och döttrar som begraver sina nära och kära, som dem fortfarande hade haft vid sin sida om inte sjuka människorna hade funnits och om FN hade tagit en ställnig emot dem. Jag vägrar att tro att FN soldaterna var så dumma och gick med på vad dem beordrades att göra, tror innerst inne bara att de inte orkade bry sig. Brutalt men ärligt!
Sen att staden jag kommer ifrån istort sett har samma historia gör det värre. Snacket om Srebrenica är för nära hem, känslorna man har om Prijedor och allt som har hänt där. Jag har kusiner, vänner och bekanta som har förlorat sina pappor, morbröder och söner. ALLA i Bosnien känner någon som har förlorat någon, och det är läskigt, att våra barn kommer läsa historien om Bosnien i sina historieböcker men att vi sedan kommer att kunna berätta själva också. Många av oss förtränger vår sorliga barndom och landets historia men det har verkligen hänt och för inte så länge sen heller.
Vi kanske kan förlåta men vi kan aldrig glömma, vi lider med dem som har förlorat någon men är för evigt tacksamma för dem vi har kvar.
Trackback
